Transgender Adolescents´Experiences in Primary Care: A Qualitative Study. Av Carly E. Guss, Woolverton GA, Borus J et al. Journal of Adolescent Health, vol  65, (2019) sid 344-349

Det är vanligt att transgender unga är oroliga inför besök i sjukvården. Detta kan bero på att de unga tidigare har upplevt dåligt bemötande vid sjukvårdsbesök. Det kan bero på att vårdgivare på olika nivåer har dålig kunskap och känner sig osäkra inför mötet med unga transgender personer. Dessa ungdomar kan därför dra sig för att söka sjukvård och därigenom inte få hjälp de skulle behöva.

Den aktuella studien handlar om besök i primärvården i Masssachusetts, USA. ( I denna studie räknas ungdomsmedicinska mottagningar utanför sjukhus också som primärvård). Deltagarna rekryterades under 9 mån 2016-17 från ungdomsmedicinska kliniker, från olika behandlande kliniker  på sjukhus, från facebookgrupper, från olika patientlistor och via så kallad snöbollsteknik , dvs en deltagare tipsar en annan potentiell  deltagare. Man fick då 20 deltagare i åldern 13-21 år med medelålder 16.7 år. 75% var vita, 20% med blandad etnisk bakgrund. Fyra angav att de var transgender flickor/ kvinnor, 12 transgender pojkar/ män och fyra transgender/queer eller non-conforming binär.  Man gjorde semistrukturerade intervjuer som skrevs ner ordagrant och kodades. (Den som är intresserad av kodningsmetod hänvisas till originalartikeln.)

Svaren delades in i två kategorier, deltagarnas erfarenheter av besök i primärvården och deras rekommendationer till primärvården. Jag tycker att detta går omlott och kommer inte att följa denna indelning

De tjugo svaranden kände sig genomgående väl bemötta i primärvården, i motsats till vad studier av vuxna transpersoner visat. Kanske detta kunde bero på själva urvalsprincipen, dvs de som har positiva erfarenheter är de som valt att gå med i enkäten. Beträffande själva lokalerna ville deltagarna att dessa skulle ha en tydlig markering av att de tar emot transgenderpersoner. ”Det kunde räcka med en lite regnbågsflagga” sa en deltagare. Man ville gärna ha broschyrer tillgängliga på hela LGBTQ-området. De önskade också könsneutrala toaletter.

Viktigt var att vårdgivarna var kompetenta i transgenderfrågor. (I referenslistan till artikeln finns hänvisningar till utbildningsmaterial). Några rapporterade att deras läkare var helt okunniga och att det var de som patienter som fick undervisa sina läkare, vilket kändes mycket jobbigt. Vårdgivare skulle be om ursäkt om de använde fel namn eller könsbeteckning. Likaså att vårdgivare skulle erkänna att de var okunniga och be patienten rätta dem. Flera deltagare betonade vidare att de ville bli behandlade som andra patienter utan onödigt fokus på identitet eller kön.

En genomgående rekommendation var att vårdgivare frågar patienterna vid varje besök om vilket namn de använder, vilket pronom de ville bli betecknade med och hur de angav sin identitet. De betonade hur viktigt det var att läkaren och vårdgivare genomgående använde de namn de själva valt och kom ihåg det. De föreslår att deras självvalda namn och identitet registreras i datajournaler tillgängliga för andra vårdgivare. Några uttryckte till och med att denna bekräftelse var viktig för deras fortsatta kontakt med mottagningen. Detta har i liknande studier publicerade till exempel i Journal of Adolescent Health beskrivits som viktigt för denna patientgrupp och som bland annat minskar självmordstankar och ökar självkänsla. Man ville helst att denna notering skedde utan föräldrars närvaro eftersom alla föräldrar inte har förstått barnens situation eller accepterat den. Å andra sidan hävdade vissa att det är bra att läkaren talar i klartext med föräldrarna i rummet, vilket kan ge föräldrarna en chans att ställa frågor.  De negativa upplevelser som rapporterades handlade just om att mottagningspersonalen använde fel namn, dvs det namn som fanns i folkbokföringen, inte det självvalda, och hur jobbigt detta blev för patienterna när det skedde .

Vad gäller själva kroppsundersökningen upplevs den som obehaglig av de flesta deltagare. De föreslår att vårdgivaren är snabb, inte nämner kroppsdelar vid biologiska namn eller  andra beteckningar.

Sammanfattningsvis en informativ artikel som bygger på principerna om ungdomsvänlig vård men betonar transpersoners speciella behov. Rekommendationerna borde vara lätta att implementera, men kräva utbildning på mottagningar av alla personer och gemensamma diskussioner, där sådant ännu inte är vardagsmat. Typ barnmottagningar?